Så mår jorden 1997

40-50% av jordens landytor är omvandlade av människan[1].

Inget landekosystem är opåverkat av människan. Även ytor där ingen människa satt sin fot påverkas av en höjd halt av koldioxid och kemiska ämnen.

Koldioxidhalten i atmosfären är 30% högre än innan den industriella revolutionen[2].

Ungefär 50% av allt tillgängligt ytsötvatten tar människan direkt eller indirekt i anspråk. Stora mängder vatten flyttas av människan och hamnar på nya ställen. Därmed riskerar ekosystem att bli utan de vattenmängder de tidigare utnyttjat[3].

Omvandling av mark leder till förändringar i sammansättningen av arter och ofta till minskad biologisk mångfald. Minskad biologisk mångfald innebär en minskade möjligheter att hantera förändringar (minskad resiliens)[4].

Den höjda halten av koldioxid i atmosfären påverkar klimatet på jorden. En höjd koldioxidhalt påverkar också organismerna. Olika organismer påverkas olika vilket innebär att sammansättningen av organismer i ekosystemen förändras. Tillväxten hos till exempel växter ökar oftast, men kvaliteten på växter som föda för djur försämras[5].

Världshaven känns oändliga och verkar därmed svåra att påverka i någon större utsträckning. Men 60% av de marina fiskeområdena är utfiskade, överfiskade eller maximalt utnyttjade. Överfiskning leder till förändringar i ekosystemen. I brist på fiskar som betar kan till exempel korallrev ersättas av alger[6].

Genom att utnyttja och förändra vattenflöden påverkar vi andra ekosystem. Flera stora floder avleds i en sådan utsträckning att deras flöden nästan försvinner under delar av året. Den kemiska sammansättningen i hav och sjöar kan också förändras, vilket hänt i Svarta Havet[7]. Förändringar av vattencykeln innebär också förändringar av klimat. Avdunstningen från Aralsjön fungerade förr som en barriär för vindar. Den nu mindre avdunstningen harlett till mindre gynnsamt klimat i regionen[8].

Kväve är ett viktigt näringsämne som under sitt kretslopp finns i atmosfären. Kvävetillgången är ofta en begränsande faktor i många ekosystem. Därför leder kvävetillskott ofta till en ökad produktion, som i sin tur ofta leder till minskad biologisk mångfald. Kvävet hamnar i vattendrag, grundvatten och slutligen också i havens kustområden. Via grundvattnet kan kvävet återkomma till människorna. Dessutom kan höga halter kväve i kustområden leda till giftiga algblomningar som i sin tur skadar fiskenäringen eller gör människor sjuka[9].

När en yta minskar för en art, ökar risken för att arten blir ”ekologiskt utrotad”. Med det menas att arten består av så pass få individer att den inte längre kan fylla den ekologiska funktion som den tidigare hade, eller de ekosystemtjänster som den tidigare producerade[10].

K. Böttiger Bille, L. Hård af Segerstad