Bygga resiliens – behövs det? (010109)

Människan nyttjar allt fler och allt mer naturresurser. Både lokalt och globalt.
      Tempot ökar.
      Riskerna ökar.
      Och effekterna på ekosystemen ökar. Gifter släpps ut, mark förstörs och haven fiskas ut.
      Men idag räcker det inte med att minska dessa effekter. Vi måste också hjälpa naturen att klara av alla dessa störningar. Vi måste bygga ekologisk resiliens.

ill: Lina Hedberg

De ekologiska systemen, eller ekosystemen, är ständigt påverkade av olika typer av störningar.
      En störning kan vara naturlig, som till exempel en storm eller en brand.
       En störning kan också vara orsakad av människan, som till exempel utsläpp av gifter eller överfiske i haven. Dessa störningar som vi själva orsakar har ökat dramatiskt under 1900-talet och verkar fortsätta i samma takt under 2000-talet.
      Det är naturligtvis nödvändigt att minska utsläppen och överfisket och anpassa jord- och skogsbruket till ekosystemens egna spelregler. Men det är också viktigt att försöka förbättra ekosystemens förmåga att hantera de olika störningarna.
      Att bygga så kallad ekologisk resiliens.

Vad är resiliens?

Resiliens[1] är ett vetenskapligt begrepp som länge funnits inom ekologin. Men det var först på sjuttiotalet som det fick den betydelse som nu sprids snabbt i samhället och tas upp i den här artikeln.
      Då stod ekosystemforskaren C. S. Holling[2] i spetsen för den tvärvetenskapliga forskning som utgår från att människan är en del av ekosystemen. Han hävdade att ett ekosystem kan befinna sig i olika jämviktslägen med olika strukturer och funktioner. Han menade att ett ekosystem som utsattes för en störning kunde hoppa över till ett nytt jämviktsläge med ny struktur och nya funktioner (se "Ekosystemet"). Det är till exempel känt att många sjöar kan pendla mellan två olika jämviktslägen, dels ett näringsfattigt med gädda och andra fiskar som trivs i klart vatten med lite alger dels ett näringsrikt med gös och andra fiskar som trivs i grumligt vatten med mycket alger. C. S. Holling menade också att ett ekosystem som inte hoppar över i ett nytt jämviktsläge efter en störning utan stannar kvar i sitt ursprungsläge är resilient[3].
      Med andra ord, ett ekosystem som har god buffertkapacitet mot störningar kan kallas resilient (se "En älg kommer och kissar").

Korallrev – resilient eller inte?

Sedan 1970-talet har allt fler forskare försökt studera samspelet mellan natur och människa. Den här så kallade ekosystemforskningen har bland annat utvecklats på Institutionen för Systemekologi vid Stockholms universitet. Där har störningar i korallrev studerats (se "Överlever korallreven människan?").
      När ett korallrev utsätts för en naturlig störning, som till exempel en storm, eller giftiga utsläpp eller andra störningar orsakade av människan, bryts koraller av eller dör. Efter störningen kan revet utvecklas på flera olika sätt.
      Om korallrevet har en stor biologisk mångfald av djur och växter som utför olika funktioner är buffertförmågan vanligtvis god. När störningen kommer och vissa arter tillfälligt slås ut kan andra arter ta över och ersätta deras funktioner. Korallerna får då möjlighet att sakta men säkert växa tillbaka efter störningen. Om korallrevets förmåga att anpassa och organisera sig under både störningen, och uppbyggnadsfasen var god (se "Ekosystemet"), säger man att revet var resilient.
      Om istället revet redan är stressat av överfiske och övergödning och exempelvis har få fiskarter är buffertkapacitet hos revet liten när stormen kommer. Korallernas funktion ersätts inte lika lätt utan riskerar att utkonkurreras av snabbväxande alger. Revet hamnar då lätt i ett nytt jämviktsläge dominerat av alger istället för koraller och får helt nya funktioner. Korallrevet var med andra ord inte resilient.
      Att exakt mäta ett korallrevs resiliens är svårt, eller kanske till och med omöjligt, menar professorerna Carl Folke och Nils Kautsky, som leder resiliens- och korallrevsforskningen på Stockholms universitet.
      De menar att man istället kan undersöka den biologiska mångfalden i korallrevet. Ett korallrev med många arter som har liknande matvanor och förökningssätt har liknande funktioner i ekosystemet och kan ersätta varandra när en störning kommer.
       Det är också viktigt att undersöka var arterna lever och ifall de kan sprida sig från ett område till ett annat. Goda möjligheter för arterna att sprida sig både inom korallrevet, men också mellan olika korallrev är viktigt för att revet ska kunna stanna i det koralldominerade jämviktsläget efter en störning.
      Ett korallrev med många arter som fungerar på ungefär liknande sätt och som lätt kan sprida sig kan alltså vara ett tecken på resiliens .

Resilient Östersjön - bärkraftigt?

Men observera! Det är inte alltid som det är positivt att ett ekosystem är resilient. Det här påpekar det nybildade Resilience Alliance, ett tvärvetenskapligt forum som skapats av framstående forskare från hela världen . Resilience Alliance har som huvuduppgift att stödja och bedriva forskning med inriktning på resiliens och kopplingar mellan människa och natur. Deras definition av resiliens betonar att det inte alltid är så att vi människor uppskattar att ett ekosystem är bra på att hantera störningar.
      I ett havsekosystem där fiskbestånden har kollapsat, som till exempel Östersjön, försöker vi åstadkomma förändringar till det bättre. Men det nu övergödda Östersjön med överfiskade lax- och torskbestånd verkar vara svårt att ändra på och kan därför beskrivas som resilient. Om resiliens är bra eller dåligt är alltså olika från fall till fall och upp till betraktaren att avgöra.
      Enkelt uttryckt kan man säga att ifall resiliensen leder till en bärkraftig utveckling av vårt samhälle är resiliens en positiv sak för oss. Ett korallrev som vi människor inte förstört med gifter eller överfiske och som är resilient mot störningar överensstämmer med våra framtidsvisioner. Den övergödda Östersjön med kollapsade fiskbestånd är också resilient men leder knappast till den bärkraftiga utveckling vi ser framför oss med goda fiskfångster och algfria stränder.
      Nyckeln till att förstå det vetenskapliga begreppet ekologisk resiliens är alltså att koppla ihop det med hur vi vill att samhället och ekosystemen ska utvecklas. Resiliens är en positiv egenskap hos ett ekosystem då den bidrar till att vårt utnyttjande av naturresurserna sker på ett ekologiskt, ekonomiskt och socialt bärkraftigt sätt så att våra barnbarn får samma möjligheter som vi har idag till ett liv berikat av vacker natur, ren luft, friska hav och giftfri mat.

Bygga urban resiliens

Eftersom människan dominerar jorden och lämnar spår över hela klotet i form av överutnyttjande, gifter, växthusgaser och av kraftiga markförändringar i samband med jord- och skogsbruk och gruvindudstri påverkar vi ofta resiliensen negativt.
      Men vi har också möjlighet att påverka resiliensen positivt.
      Vi kan förbättra ekosystemens förmåga att hantera störningarna.
      Antalet arter med likartade funktioner kan bevaras och arternas spridningsvägar inom och mellan olika ekosystem kan skyddas eller till och med förbättras. Att försöka ”bygga resiliens” på det här sättet är särskilt viktigt i områden som ofta drabbas av våra störningar, till exempel kustområden, städer, jordbruks- och industriområden. Ofta är det också dessa områden som vi värderar mest, både ekonomiskt och estetiskt, och som våra samhällen är mest beroende av.

Läs också mer om att bygga upp resilienta ekosystem med hjälp av "adaptive management".

C. Holmlund