Stenkorallerna – havets arkitekter
Korallreven beskrivs ofta som “oaser i en marin öken” eftersom de tropiska haven i regel anses vara näringsfattiga. Hur kommer det sig då att korallerna förutom att överleva dessutom bygger upp ett av världens mest artrika och produktiva ekosystem?
Stenkorallerna är revets främsta arkitekter och byggmästare. Deras överlevnad bygger på ett ömsesidigt beroende (symbios) mellan koralldjuret (polypen) och mikroskopiska alger, “zooxantheller”, som lever i polypens vävnad. Algerna tillhör gruppen dinoflagellater och lever fritt i vattnet. Koralldjuret ärver algerna av moderpolypen när den är larv, eller fångar dem från sin omgivning som nybildad polyp. Det sker genom födan, eller i vissa fall genom att absorbera dem direkt genom vävnaden. Det finns flera olika typer (stammar) av zooxantheller, var och en anpassad för särskilda miljöförhållanden. Det har även visat sig att en och samma korallart kan innehålla flera olika stammar av zooxantheller.
Zooxanthellerna är korallens “kraftverk” som genom fotosyntes förser koralldjuret med syre och kolhydrater. Zooxanthellerna lider på intet sätt av att vara “fångar” i koralldjuret eftersom de får både kost och logi i polypen. Algerna utnyttjar näringen från koralldjurets restprodukter – något som annars bara finns i mycket små koncentrationer i vattnet. Algerna lever så att säga i sitt eget “skafferi”. Utan denna symbios skulle koralldjuret förmodligen kvävas av sina egna restprodukter. Förutom mat får algerna även skydd mot fiender och den starka solstrålningen. Detta effektiva kretsloppsamhälle är hemligheten bakom korallernas förmåga att skapa de produktiva korallreven.
Bild 1: Korallpolyper. Foto från Bonaire, Nederländska Antillerna.
Eftersom de revbyggande stenkorallerna lever i tropikerna där miljöförhållandena är relativt konstanta är de känsliga mot miljöförändringar. När korallerna påverkas negativt av miljöförändringar (tex temperatur- och salthaltsförändringar, sedimentation, övergödning eller föroreningar) kan den lönsamma symbiosen bli en belastning för polypen. Värden kan då “kasta ut” sina hyresgäster vilket leder till att korallen bleks. Det innebär att korallen inte längre kan utnyttja solljuset som energikälla utan måste skaffa mat för egen maskin. Det gör den genom att fånga zooplankton, bakterier och organiskt material med hjälp av sina tentakler eller med ett klibbigt slem som den utsöndrar och sedan äter upp. Eftersom polypen i vanliga fall får det mesta av sin energi från zooxanthellerna klarar de sig inte på egen hand under någon längre tid, utan måste skaffa nya alger.
När koraller bleks ser vi det med blotta ögat och det är uppenbart att något är fel. Vad som är minst lika farligt, men svårare att upptäcka, är när korallerna mår dåligt utan att det syns. Det innebär att de får mindre energi över till att föröka sig, växa och skydda sig mot konkurrerande växter och djur. Detta utgör ett hot mot nykolonisering av koraller och därmed återhämtningen av reven, sett ur ett längre tidsperspekiv.
Magnus Nyström, doktorand vid Inst. för Systemekologi, Stockholms Universitet
Tidigare publicerad i Havsutsikt Nr 1, 1999
* frivilligt