"Kommando
och kontroll" och naturresursförvaltningens patologi
Denna
artikel [1]
lanserar begreppet
"Command-and-control" eller ungefär "kommando
och kontroll" på svenska. Artikeln publicerades i den
erkända tidskriften Conservation Biology och beskriver i generella
drag hur västvärldens förvaltning av naturresurser
ser ut idag, vilka drivkrafter som ligger bakom och vilka de medföljande
riskerna är. Författarna diskuterar hur en framtida förvaltning
av naturresurserna, bättre anpassad till naturens dynamik och
funktioner, skulle kunna se ut. Här följer deras främsta
resultat:
Befolkningen
på jorden ökar samtidigt som naturresurserna minskar.
Lösningen på denna ekvation är oftast att skapa
institutioner i samhället som ska kontrollera mångfalden
och förändringarna i ekosystemen för att åstadkomma
ett jämt och högt flöde av varor och tjänster.
Genom att stifta lagar, skriva kontrakt, rekommendationer och överenskommelser
som kontrollerar produktionen av varor och tjänster försöker
vi skapa ett stabilt och lyckligt samhälle med god hälsa
och hygien.
Till
en början är denna strategi nästan alltid framgångsrik.
På kort sikt ökar den totala produktionen av varor. Fiskfångsterna
ökar med hjälp av fiskutsättningar eller jakt på
kommersiellt intressanta fiskarters naturliga fiender, insektsangreppen
minskar med hjälp av gifter så att skördarna blir
större och översvämningarna minskar med hjälp
av fördämningar. Men den här typen av kontrollsystem
är dessvärre sällan uthålliga i det långa
loppet. Ekosystemen löper stor risk att kollapsa.
Dessa
kollapser består av två huvudkomponenter, en ekologisk
och en socioekonomisk. Den ekologiska komponenten beror på
att vår strävan att kontrollera naturens produktion av
varor och tjänster nästan alltid orsakar en långsam
men kontinuerlig förlust av biologisk mångfald både
i tid och rum. Till exempel ändrar vi sammansättningen
av de arter som ingår i vår matproduktion för att
skapa en regelbunden och förutsägbar produktion. Vi förvandlar
naturliga skogar med flera arter till skogar bestående av
träd av samma art och samma ålder och vi bekämpar
småbränder och sjukdomsutbrott i skogar för att
försäkra oss om en jämn och stadig timmerproduktion.
Kontrollen minskar den naturliga variationen i ekosystemen, vilket
i sin tur medför att ekosystemet blir alltmer känsligt
för både naturliga störningar (oväder, bränder,
översvämningar) och störningar skapade av människan
(övergödning och utsläpp av miljögifter samt
sociala och institutionella förändringar). Ett ekosystem
som har liten buffertkapacitet för att klara av störningar
har låg så kallad ekologisk resiliensen. Resiliens är
ett mått på hur kraftig störning som ett ekosystem
kan ta hand om, absorbera, innan systemet når en tröskel
och förändras till ett annat ekosystem med ny struktur
och ny funktion, dvs en kollaps. Ett ekosystem med låg resiliens
har alltså svårare att hantera och klara av olika typer
av störningar och riskerar att kollapsa.
Förutom
utvecklingen av ekosystem med allt lägre resiliens, finns det
också en viktig socioekonomisk orsak till att de kontrollerade
ekosystemen ofta kollapsar. I och med att skapandet av monokulturer
och den ökade kontrollen ökar produktionen av varor kortsiktigt,
ändrar de ansvariga myndigheternas ofta sin fokus. Från
att fokusera på det ursprungliga problemet, koncentrerar de
sig istället på att effektivisera och minska kostnaderna
av kontrollen (t ex effektivare gifter, jaktmetoder och dammar).
Allt mindre resurser läggs på forskning och övervakning.
De personer som jobbar på myndigheterna blir alltmer isolerade
från både de ekosystem de förvaltar och de personer
som berörs. Därav tenderar myndigheterna att bli allt
mindre flexibla och mer okunniga om de ekologiska förändringar
som ständigt pågår i de dynamiska ekosystemen.
Alltså,
"command-and-control" leder till mindre resilienta och
känsligare ekosystem, mer trångsynta och stela institutioner,
och mer beroende och själviska ekonomiska intressen som alla
syftar till att upprätthålla kortsiktig framgång.
Men
det finns alternativ till command-and-control. Istället för
att sträva efter ytterligare kontroll av ekosystemen kan vi
acceptera att naturen är komplex, ickelinjär och att vår
kunskap om dessa ekosystem alltid kommer att vara begränsad
eftersom framtiden aldrig kommer att kunna förutsägas
till fullo. Därför måste vi skapa institutioner
som ökar – inte minskar – resiliensen i ekosystemen. Konkret
kan det innebära:
- Att
miljöskadliga subventioner måste ersättas med
incitament som stimulerar företagsamheten att bevara och
utveckla ekosystemens kapacitet.
- Hos
myndigheter måste flexibiliteten och anpassningsförmågan
öka, tex genom att tillämpa adaptive management, där
varje policy hanteras som en hypotes och förvaltningsmetoden
ses som ett experiment som testar hypotesen.
- Berörda
individer bjuds in som deltagare i utvecklingsprocesser inom både
forskning och policy (ex. lokala nyttjare som övervakar förändringar
i naturen).
- Att
lokala samfälligheter utvecklas mellan olika intressegrupper
som alla tjänar (eller förlorar) på en god (eller
dålig) förvaltning.
[1] Detta är en
sammanfattning av delar av artikeln "Command and Control and the Pathology
of Natural Resource Management" av C. S. Holling and Gary K. Meffe
Conservation Biology Vol. 10 No. 2.