Ekosystemet

Vad är ett ekosystem?

Ett ekosystem är en bit natur. Natur med växter, djur, mikroorganismer, vatten, vind, mineraler med mera. Ett ekosystem kan bestå av både land, vatten och luft. Det finns inga bestämda avgränsningar för hur stort eller litet ett ekosystem är, eller hur gammalt eller ungt ett ekosystem ska vara. Det är fritt för betraktaren att bestämma vilka tids- och rumsskalor som ska gälla. Ett ekosystem kan till exempel vara en liten sjö eller ett stort hav. Det kan vara livet på en stubbe under en sommar, eller en skog som först brinner, växer upp under 200 år och sedan brinner igen. Ibland beskrivs hela jordgloben, inklusive atmosfären, som ett enda stort ekosystem. En del kallar detta ”glob-ekosystem” för Gaia.

Hollingåttan – ett modellekosystem

C. S. Holling har försökt beskriva ett ekosystem med hjälp av en teoretisk modell[1] (se figur 1). Hans tes är att ett ekosystem aldrig befinner sig i ett stabilt läge, utan går igenom fyra olika faser. Som exempel på ekosystem väljer vi här en skog. Fas 1 (exploitation) motsvaras av att ett område koloniseras av olika organismer och börjar ta form. Fas 1 övergår till fas 2 (conservation) när organismerna, i det här fallet träden, börjar växa upp. Den här fasen kan hålla på under lång tid och den tätnande skogen upplevs ofta som ganska så stabil. Men i själva verket är skogen mycket känslig för störningar. Det finns till exempel mycket ved som lätt kan antändas. När detta händer - och det gör det enligt Holling - blir det en kraftig brand och skogen är inne i fas 3, störningsfasen (release). Efter störningen, fas 4, sker en omorganisering. Då tas de näringsämnen och ytor som frigjordes under branden i anspråk av nya arter. Ekosystemet går således in i fas 1 igen. För att det ”nya” ekosystemet skall behålla samma funktioner som det tidigare ekosystemet, måste det finnas tillräckligt med mångfald av organismer och funktioner i fas 4 (omorganiseringen). Holling kallar den här typen av mångfald, som leder in ekosystemet mot samma funktioner igen, för ”ekologiskt minne”.

Figur 1 Teoretisk bild av faserna som ett ekosystem går igenom.

Produktion av varor och tjänster

Ett ekosystem producerar förnybara varor, såsom fisk, grödor, träråvaror, och dricksvatten. Den här ekosystemproduktionen har snabb, ofta årlig, omsättning och finns så gott som över hela jordklotet.

Ett ekosystem kan också producera icke förnybara varor som till exempel råolja, guld och diamanter. Produktionen av icke förnybara varor är mycket långsam och ofta begränsad till vissa ekosystemtyper med väldigt specifika egenskaper. Produktionen av icke förnybara varor kan vara resultatet av en process som pågått i miljontals år.

Ekosystem underhåller också samhället med ekologiska tjänster. Det finns mängder av exempel på ekologiska tjänster. Några av de viktigaste är de naturliga kretsloppen av kväve, fosfor, och vatten. Bakterier och andra mikroorganismer i jord och vatten, gör oss också tjänster genom att se till att vi har bördiga jordar, träd att göra till virke och fisk att fiska. Fler tjänster gör oss fåglarna när de äter skadeinsekter och håller skogarna i schack, och likaså insekterna när de pollinerar våra grödor år efter år - alldeles gratis. Träd och andra växter gör oss den livsviktiga tjänsten att omvandla koldioxid till syre. De upprätthåller därmed atmosfärens sammansättning och ser till att vi kan andas. Våtmarker och andra ekosystem gör oss också många tjänster genom att ta hand om vårt avfall genom att till exempel rena utsläpp. Dessutom har vi välmående ekosystem att tacka för de härliga naturupplevelserna på semestern, och för de färgglada höstpromenaderna med svampkorgen under armen.

Biologisk mångfald – en viktig tjänst

Ekosystemen har också en förmåga att upprätthålla den biologiska mångfalden. Den här tjänsten är viktig på många olika sätt. Det är till exempel viktigt att ha olika typer av organismer eftersom de fyller olika funktioner i ekosystemet, i både tid och rum. Det måste finnas djur som äter andra djur, liksom det måste finnas bakterier som bryter ner döda löv. Dessa arter, som är huvudansvariga för vissa funktioner i ekosystemet, kallas ofta för nyckelarter. Men även de andra arterna, som i dagsläget inte verkar fylla någon särskild funktion, är viktiga. De måste finnas för att rycka in i en nyckelarts ställe, om denna skulle dö ut av någon anledning. Sådana arter fungerar som en slags buffert och ser till att ekosystemet överlever bränder, jordbävningar, stormar och andra naturliga störningar. Dessa arter kommer antagligen att bli allt viktigare i en framtid med större och påtagligare mänskliga störningar, som till exempel växthuseffekten, minskat ozonskikt, sjukdomsspridning och överexploatering av skogar, jordbruksområden, fiskevatten med mera.

Resiliens – ett vapen mot ekosystemets osäkerhet

Ett populärt begrepp som beskriver buffertkapaciteten hos ett ekosystem är ordet resiliens. Ett resilient ekosystem är ett ekosystem som har god förmåga att hantera störningar (både naturliga och mänskliga). Den här förmågan att buffra störningar är viktig därför att alla ekosystem har en osäkerhet inbyggd i sig. Den här osäkerheten är kanske det svåraste för oss att förstå när det gäller naturen och hur den fungerar. Vi är vana vid att alltid sträva efter att ha kontroll. Men det går inte att ha kontroll över ett ekosystem, att till exempel förutsäga hur mycket majs eller fisk som kommer att produceras nästa år. Vi kan inte ens säga exakt vilket väder det blir imorgon. Den här osäkerheten beror inte på bristande data, eller information. Nej, ekosystemets inbyggda egenskaper (det är komplext, självorganiserande och dynamiskt) gör att vi aldrig kommer att kunna förutsäga hur framtidens ekosystem kommer att se ut.

Genom att bevara ekosystemens kapacitet att klara av störningar bevarar vi samtidigt ekosystemens förmåga att förse oss med de varor och tjänster vi är beroende av[2]. Resilienta ekosystem ger oss alltså möjligheten att bygga upp en tillvaro eller ett samhälle anpassat till en viss typ av närmiljö. Med resilienta ekosystem minskar osäkerheten och det blir lättare för oss att ”göra rätt” och nyttja naturen på ett långsiktigt och uthålligt sätt.

Flexibel förvaltning

För att hantera osäkerheten i ekosystemen måste vi anpassa vår förvaltning av naturresurserna och göra den flexibel. Vi måste lära oss att både läsa och förstå förändringar i naturen som till exempel bränder och torka, och sedan kunna hantera dessa ”överraskningar” genom ett förberett försäkringstänkande. Med andra ord, förvaltningen måste också ha ett slags buffertkapacitet.

L. Hård af Segerstad, K. Böttiger Bille och C. Holmlund