Är det verkligen så att ekonomisk tillväxt är en förutsättning för en bättre miljö? Den frågan ställde sig en rad framstående forskare i ekologi, ekonomi och meteorologi. Deras diskussioner resulterade i en artikel i den ansedda vetenskapliga tidskriften Science. Där konstaterar de att ekonomisk tillväxt inte är lösningen på miljöfrågorna. Vad som betyder något är tillväxtens innehåll.

Inom ekonomisk politik betraktas miljöfrågorna oftast som något som skall hanteras separat. Trots att flera stora miljöfrågor kolliderar med målen för till exempel WTO hanteras dom inte där utan det förutsätts att ekonomisk tillväxt och ekonomisk liberalisering är bra för miljön.

Ekonomisk tillväxt, institutioner och miljön

Inställningen att ekonomisk tillväxt är positiv för miljön har fått stöd i det samband som finns mellan medelinkomst i ett land och viss miljöförstöring (Se figur 1).

Figur 1: Ökad inkomst leder till ökad miljöförstöring upp till en viss gräns, sedan minskar miljöförstöringen med fortsatt stigande inkomst.

Ekonomisk tillväxt kan visserligen vara förknippad med vissa miljöförbättringar men ekonomisk tillväxt är i sig inte tillräckligt för att uppnå miljöförbättringar. Inte heller är miljöeffekter av ekonomisk tillväxt försumbara och jordens resursbas kan inte stötta oändlig tillväxt. Om denna bas blir oåterkalleligt förstörd, är all ekonomisk aktivitet i riskzonen.

Det finns ytterligare faktorer som gör att man skall undvika att dra för stora växlar på detta samband: (1) Det gäller bara vissa föroreningar som leder till kostnader på kort sikt. Till exempel koldioxidutsläpp ökar hela tiden med inkomst. (2) Sambandet gäller utsläpp, inte resursbasens, ekosystemens, tillstånd. (3) Sambandet avslöjar inte om de minskade utsläppen i ett land leder till ökande utsläpp i ett annat land. (4) När utsläppen minskar med ökad inkomst beror det ofta på lokal lagstiftning. Den kan leda till att problemet förflyttas, framåt i tiden, eller geografiskt.

Bärkraft och ekosystemresiliens

Våra naturtillgångar, som all ekonomisk aktivitet vilar på, är en ändlig resurs. Till naturtillgångarna hör ekosystem som producerar en mångfald av tjänster (se Ekosystemtjänster). För att vi långsiktigt skall kunna få försörjning från dessa levande ekosystem måste det finnas signaler i det ekonomiska systemet som effektivt speglar brister i resursbasen.

Det finns en gräns för hur mycket utsläpp och påverkan naturen tål och det finns en begränsning för dess kapacitet att försörja oss människor med varor och tjänster. Den gränsen är inte fastställd och inte statisk. En siffra för mänsklig bärkraftighet är meningslös eftersom konsekvenserna av människans uppfinningar och av evolutionen är okända.

Ett mer användbart mått på hållbarhet är ekosystemresiliens. Resiliens är ekosystemets förmåga att hantera störningar och bibehålla olika funktioner. Om upprätthåller resiliensen är den en försäkring för ekosystemens framtida förmåga. Det är svårt att mäta ekologisk resiliens men biologisk mångfald och variation bland ekologiska funktioner [2] har föreslagits som tecken på ekosystemresiliens. I och med att sambanden i naturen fortfarande är relativt okända kan systemets resiliens bara prövas genom störning av systemet och observation av effekten - vad som kallas "anpassad förvaltning" eller "trial and error" (se Adaptive management). Vi kan inte i förväg räkna ut vad som är rätt, utan vi måste pröva oss fram.

Förlusten av ekosystemresiliens kan leda till förlust av naturens produktionsförmåga. Det innebär en minskad förmåga att understödja mänskligt liv, vilket i sin tur kan innebära en irreversibel förändring av framtida generationers möjligheter (pga. t. ex jorderosion, uttömmandet av grundvattentäkter, spridning av öknar och förlust av biologisk mångfald).

Slutsats

Ekonomisk tillväxt är inte lösningen på miljöfrågorna, den är inte ens huvudfrågan. Vad som betyder något är tillväxtens innehåll – vad tillväxten kommer av (bl. a naturtillgångar) och vad den leder till (bl. a avfallsprodukter). Detta innehåll påverkas av de ekonomiska normer och regler som samhället sätter. Dessa normer och regler, eller institutioner, måste vara utformade så att de skyddar resiliensen hos de ekologiska systemen. Sådana åtgärder skulle se till att ekonomisk aktivitet sker inom de ramar som det ekologiska livsuppehållande systemet sätter. Att skydda ekosystemens kapacitet att upprätthålla välfärden är lika viktigt för rika som för fattiga länder.

L. Hård af Segerstad och F. Moberg