Adaptive management – tillåt störningarna!

Klimatet förändras, fisken tar slut och skogar brinner ned i massbränder.
    Situationen är ohållbar.
    Vad som behövs är en flexibel förvaltning som jobbar tillsammans med naturen och inte mot den.

ill: Lina Hedberg

Människan vill ha kontroll. Kontroll över naturen.
    Naturen anses ofta som något vilt och farligt och som därför måste tuktas för att tjäna våra syften. För att skapa regelbundna skördar ökas dosen av insektsgift. För att skydda skogen tillåts inga småbränder. För att öka fiskproduktionen sätts odlad fisk, uppfödd på vildfångad fisk, ut i det vilda.
     Men det finns en baksida med den här kontrollen.
    När skadeinsekter, småbränder och andra variationer i naturen ständigt motverkas minskar ekosystemens förmåga att klara av eventuella störningar i framtiden (ekologisk resiliens). När odlad fisk sätts ut i det vilda maskeras eventuella signaler från ekosystemet till samhället om överfiske eller andra förändringar i naturen (social resiliens). Alltså, risken för störningar i naturen ökar, samtidigt som samhällets samlade beredskap och kunskap om både störningar och funktioner i ekosystemet minskar. När en kraftig störning sedan kommer finns det inte tillräckligt med buffertkapacitet i ekosystemen eller i förvaltningen av ekosystemen.
    Kollapsen är ett faktum.
    Besprutade skördar äts upp av resistenta skadeinsekter. Skyddade skogar brinner ner i ostoppbara eldhav. Utsättning av odlad fisk maskerar förlust av biologisk mångfald. Människans strävan att kontrollera dessa naturresurser har misslyckats.

Hantera osäkerhet med resiliens

Men det måste inte vara så här. Det går att nyttja naturresurserna på ett sätt som både vi människor och naturen mår bra av. Vi kan leva gott och samtidigt bruka ekosystemen på ett sätt som bygger upp både den ekologiska och sociala resiliensen istället för att rasera den. Resiliens är helt enkelt nödvändigt för att både ekosystemen och samhällena ska kunna hantera störningar.
    Men först krävs det att vi ändrar vår grundinställning till hur naturen fungerar.
    Och det är ingen lätt uppgift.
    Dynamiken i naturen gör att det är svårt eller rent av omöjligt att förutsäga exakt hur ekosystemens funktioner kommer att förändras i en framtid med allt större mänsklig påverkan. Vi kan till exempel inte med säkerhet veta vilka de globala förändringarna blir av att vi sakta men säkert ökat koldioxidutsläppen under 1900-talet. Eller vilka effekterna blir av förlusten av biologisk mångfald.
    För att klara av den här osäkerheten i naturen måste samhället vara ständigt förberett på att identifiera olika typer av störningar. Därpå måste vår förvaltning av naturen snabbt kunna anpassa sig till nya situationer och justera sin policy. Detta i sin tur kräver kunskap om hur ekosystemen fungerar. Kunskap som ständigt måste uppdateras.

Ekologisk kunskap ökar buffertkapaciteten

Ekologisk kunskap finns hos de som förvaltar naturresurserna och hos forskarna. Men också hos dem som ofta är ute i naturen eller får sitt levebröd från den, till exempel friluftsmänniskor och fiskare.
    En gedigen bas av ekologisk kunskap hos olika typer av människor i samhället ökar antalet möjliga alternativ och lösningar - eller buffertkapaciteten - när störningen drabbar oss. Ekologisk kunskap förbättrar också gissningarna om framtiden och minskar också risken för eventuella negativa överraskningar av vårt nyttjande av naturresurser.

Adaptive management tillåter variation och förändringar

En sådan flexibel förvaltning som lätt tar till sig ny kunskap om naturen med hjälp av både forskare och lokala resursanvändare, och sedan anpassar sig till nya situationer och störningar, kallas på engelska för "adaptive management", eller ungefär anpassningsbar förvaltning[1]. Adaptive management utgår från att all förvaltning och allt nyttjande av naturen är experiment som måste följas upp och ständigt förbättras.
    Adaptive management handlar alltså inte om att försöka kontrollera naturen så som vi gör idag. Det handlar till exempel om att tillåta små bränder för att undvika de stora. Att tolerera småskaliga insektsangrepp men minska deras skadeverkan med hjälp av småskaliga jordbruk med många olika sorters grödor och fält som är omgärdade av "buffertzoner" med stor biologisk mångfald. Buffertzoner där bland annat skadeinsekternas naturliga fiender trivs. Att anpassa fisket efter hur de vilda fiskbestånden varierar från år till år.
    En adaptiv förvaltning anpassar alltså nyttjandet av naturresurserna till störningarna. En adaptiv förvaltning drar nytta av naturens mångfald och tjänster med hjälp av att ständigt uppdatera sin kunskap om hur ekosystemen fungerar (Ekosystemtjänster). Det vill säga – jobba med naturen, inte mot den!
    Detta är helt enkelt nödvändigt. Särskilt med tanke på människans kraftiga dominans på den här planeten. Valet av vårt gemensamma bruk av naturen avgör ju våra barnbarns framtid.



C. Holmlund

---

(010313)

Vad tyckte du om artikeln?

Ange ditt namn*:


Ange din E-mail adress*:


Ange din kommentar:

* frivilligt