Abborren – söt fisk i salt omgivning

Längs med vår ost- och sydkust är salthalten tillräckligt låg för att fiskar av sötvattensursprung skall kunna leva där. En av de vanligaste och mest utbredda är abborren. Från Kalmarsund längs med kusten söder och västerut kan vattnets salthalt ibland vara högre än fiskens egen. En sådan miljö kan medföra en betydande fysisk stress och energiåtgång, energi som annars skulle användas för abborrens tillväxt och fortplantning.
     Trots detta är "kustabborrarna" kända för att kunna växa sig mycket stora. Vikter på upp till ett och ett halvt kilo är inte ovanliga, och i sällsynta fall har fisk på upp till tre kilo fångats. Vilka är då förutsättningarna för kustens abborrar att bli riktigt storvuxna?
     Abborrarnas livscykel börjar på våren då föräldrafiskarna ofta uppsöker den plats där de själva blev kläckta. Lekplatserna brukar finnas i skyddade vegetationsrika vikar och ibland i tillrinnande vattendrag. En riktigt stor och gammal hona kan bära på över tvåhundratusen ägg, vilket innebär att under en livstid på upp till 20 år, kan hon lägga flera miljoner ägg. Leken brukar i Stockholms skär-gård inträffa i början av maj. Längre söderut kan leken börja tidigare, och norrut finns exempel på lek så sent som ända in i juli. I jämförelse med många sjöar, vilka värms upp betydligt fortare på våren, är lekperioden vid kusten "försenad". Detta innebär att ynglen vid kusten ofta får en sen start i livet och många hinner inte växa sig tillräckligt stora för att överleva vintern. De nykläckta abborrarna är även mycket känsliga för sjunkande temperaturer och stigande salthalter. Under vissa år med missgynnsamt väder kan kalla och salta strömmar medföra en närmast total utslagning av yngel på vissa platser.
     Vid kusten är de områden som är lämpliga "yngelkammare" mycket små i förhållande till de områden där de större fiskarna lever. De relativt få yngel som överlever det första kritiska året har därför ofta en ljus framtid. De växer mycket snabbt då konkurrensen från andra abborrar är liten och tillgången på mat av hög kvalitet är stor.
     De första åren består födan mest av djurplankton och bottendjur. När abborrarna är tre–fyra år övergår de till att äta fisk. Strömming och spigg är vanliga byten som dessutom är energirika och finns i stora mängder, vilket "kustabborrarna" väl utnyttjar för att kunna växa sig riktigt stora.

Johan Wenngren

Tidigare publicerad i HavsUtsikt nr 1/2001